GNÄLL!

Känns ganska vemodigt att mitt första inlägg det här decenniet kommer bli så jävla negativt och gnälligt. Men jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig, det har blivit för mycket nu känner jag. Av allt. Vill inte klaga eller prata ut hos någon heller, för då tror folk att "jamen hon håller ju bara på sådär för att få uppmärksamhet" SÅ I FAN HELLER. Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, det hjälper inte ett skit för jag kommer fortfarande må lika dåligt som innan. Bara så att okända människor som ändå inte kommer läsa det här vet.

Jag har mått EXTREMT dåligt i flera dagar nu... Är så jävla less på allt, inte är det bättre av att jag har haft min mens heller.
Jag har inte fått sova på 3 nätter för att jag bara har legat och gråtit för typ... ALLT. Inget känns bra. Jag är så jävla less på det här samhället och jag är så jävla less på idiotiska inskränkta människor så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är inte någon social människa och jag kommer aldrig att bli det heller, jag _hatar_ mig själv och inget någon säger kommer ändra på det, jag har försökt i över 5 år men det går inte. Kärlekstrams tror jag inte på för min del, jag tror på att det finns där, mina bästa vänner har hittat sina och jag är jätteglad för deras skull, men det funkar inte så för mig. jag menar... Om någon skulle säga att denne älskar mig.. Det låter bara så löjligt, jag är FUL, jag är TJOCK (ja för jag är faktiskt det) jag kan inte för mitt liv tro att nån skulle kunna mena allvar med det påståendet, jag skulle inte tro personen i fråga och så är det.
Jag mår dåligt över att jag vill berätta för mamma... hon har rätt att få veta men ajg vet inte hur jag ska börja.. "ja du föresten mamma, jag har mått skit sen jag var 14, velat ta mitt liv, skurit mig, blivit mobbad etc, föresten fick pappa reda på det av misstag för 2 år sen men jag lyckades få honnom att inte säga nått för att jag ville säga det själv" nej jag tror inte det va..
Det känns som det finns en mur, på ena sidan är min familj som är en familj, och på andra sidan sitter jag i ett mörkt hörn. det känns inte som att jag är en del av familjen, jag vill vara det men det känns inte som ajg får nån respons alls.. elr är det jag som gör fel?

Och framtiden? den känns lika tom och avlägsen som alltid, jag vet inte vad jag vill, om det jag vill nu kommer vara det jag vill sen, vill jag verkliga plugga utomlands, kommerj ag orka med det psykiskt?

Nu kommer jag inte på nått mer att säga, allt blir bara ett enda jävla virrvarr i huvudet nu. Jag orkar inte ha det såhär längre

Jag känner att jag bara... vill försvinna, utan att någon vet vart.

Nu tänker jag gräva ner mig i ett mörkt hål nånstans